Om hästen inte är på bettet

Om hästen är besvärlig att rida kan problemet sitta i munnen. Kolla upp tänderna eller om hästen har sår i mungipan. (Foto: Roland Thunholm).



Bettet och nosgrimman måste sitta perfekt. Annars kan hästen få skador i munnen. (Foto: Roland Thunholm).


Att slipa ner tänder förkortar hästens liv, säger veterinär Ove Wattle. (Foto: Roland Thunholm).

– kolla hästens tänder. Problem i munhålan är vanligare än man tror

Hästen ska må bra. Även i munnen. Det menar både veterinärer och hästtandläkare.

Entydiga studier visar att vi människor gör den mesta påverkan i hästens munhåla.

Hästar som rids får så ofta som i 90 procent av fallen sår i munslemhinnan. Hästar på bete drabbas bara i hälften av fallen, 50 procent. Det visar veterinär Anna Tells studie.

Så här fungerar hästens munhåla:

Hästens munhåla och tänder är skapade för att äta gräs. I munhålan startar också den komplicerade matsmältningskedjan.

Hästens tänder är strecktänder. Emaljen är hård och skapad för att mala sönder gräs och – nu i modern tid – sädeskorn.

Hästen slipar själv sina tänder så att de blir skarpa verktyg, tandytan är räfflad. Det finns skarpa åsar i emaljen som mal sönder fodret. Hästens tänder växer, med två millimeter per år. Detta ska kompensera hur mycket tanden slits ner.

Slits det mer på tanden kan hästens livstid förkortas. Den kommer inte att kunna mala föda under äldre år.

Hästarna får först mjölktänder som byts ut fram till och med drygt fyra års ålder.

Klarar socker utan att få hål

Hästen tuggar och mal fodret till ungefär en millimeters storlek på kornen. Den tuggar intensivt och grovfoder kräver uppenbart fler tuggningar för att finfördelas än kraftfoder.

Fodret i munnen blandas med saliv som redan här hjälper till att bryta ner fodret. Det innehåller dock inga enzymer som hos oss människor och som kan fräta på emaljen.

Därmed löper hästen inte samma risk som vi att drabbas av karies. Därför är söta foder som betfor inte direkt skadliga på emaljen på tänderna. Om det inte finns skador och miljöer där bakterier trivs.

Du kan fortfarande ge din häst en sockerbit som beröm. Utan att vara rädd att just detta framkallar ”hål i tänderna”.

Munhålans och tändernas problem

{sidebar id=28}Även hästar kan råka ut för tandskador. De kan få tänderna spräckta vid fall, eller ut- eller söndersparkade av vilda kamrater i hagen.

Det händer också att tänderna slits onormalt om hästen har beteendestörningar som krubbitning. Dock har hästarna i de flesta fall skador i munhålan och på tänderna från bett och nosgrimmor.

Franska hästar avlade för hoppning har fått ett rykte om sig att ha svåra munnar. De vill inte acceptera betten och tygeltagen.

Här är det en ren spekulation om varför. Ofta står den franska hästen vad man säger högt i blod. Vilket betyder ett ädelt och smalt huvud och en förhållandevis liten mun.

Bettet är orsaken till problemen

Det kan troligen påverka hästens reaktion på bettet om det inte är exakt väl tillpassat och utformat.

De skador som hästarna visar främst när de behandlas för munhåleproblem på klinik är sår i slemhinnan i munnen och främst i kinderna. I andra hand handlar det om skador i mungipor och tunga.

Hästar behöver stundtals hjälp med sina tänder för att fungera bra och må bra.

Tidigare genomförde stallets veterinär en årlig raspning av vassa kindtänder, molarer för att se till hästen kunde äta ordentligt.

Idag finns det både veterinärer och tandläkare som specialiserat sig på hästens problem i munhålan. Vem som ska göra vad debatteras flitigt.

Under många år var veterinärerna tveksamma till tandläkarnas kunskap. Fick verkligen en hästtandläkare utföra en kirurgi i hästens mun?

SLU har påbyggnadsutbildning för veterinärer

Idag har SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet en trestegsutbildning för veterinärer med inriktning på hästens munhåla.

De två som leder utbildningen är Ove Wattle, veterinär, och den från början humant verksamme tandläkaren Torbjörn Lundström från Norrköping.

Ändå säger Ove Wattle, veterinär och forskare:

Det är veterinären som ska göra ingreppen i munhålan. Det är veterinären som kan se till att ge hästen det läkemedel, (cedera) lugna hästen så att den går att behandla.

Veterinärens uppgift är att se till att hästens tuggfunktion är normal och att hästen kan bearbeta födan på rätt sätt.

Idag känns det här med raspning av förhöjda tandåsar nästan förlegat.

– Vi förkortar hästens liv i den takt vi slipar ner tandytan. Det finns en viss given tillväxt av emaljen på tänderna. När vi slipar ner den förkortar vi hästens liv. Veterinären ska också kontrollera om hästen har någon tandfraktur.

Sprickbildning ger risk för karies

I sprickbildningar kan hästar som äter pelleterat foder drabbas av karies i upp till tio procent. När hästen tuggar pelleterat foder bearbetar den födan för kort tid.
Då bildas en hinna på tanden som gör att bakterierna som utvecklar karies trivs.
Uppblött foder som tar lite tid att tugga gäller också för den äldre hästen som inte längre har tuggfunktionen intakt.

Torbjörn Lundström, tandläkare utbildad för att hjälpa människor har arbetat sedan 1970-talet för att studera hästens tänder.

– Allt vi sätter i hästens mun påverkar hästens tänder och tuggfunktion, säger Torbjörn Lundström bestämt.

Att avpassa bett och nosremmar är faktiskt en hel vetenskap. Här bör de främsta tränarna som vet vad som händer i ridningen samarbeta med veterinärer och tandläkare.

Studier pågår även på det här området. Inte minst hur tygeltag och bett inverkar på hästens rygg och nacke och i vissa fall påverkar hästen att snedbelasta så illa att den blir halt. En mycket avancerad studie mäter med vilken kraft ryttarens tygeltag verkar mot hästens mun.

Ändå finns ett tydligt tecken, ju äldre ryttaren blir och desto mer erfaren desto mindre tror han eller hon på extra hjälpmedel. Hästens mun får vara fri från experiment.

Ska vargtand bort eller inte?

En debatt som pågått länge är om de hästar som har vargtänder ska opereras. Om tanden behöver dras ut. Båda sidor är lika väl representerade.

En högskolestudie som ställt frågan till både tandläkare och veterinärer kom fram till att veterinärerna i färre fall rekommenderade vargtandsutdragning än tandläkarna. Tandläkarna såg helst att vargtanden avlägsnades.

Vill du veta mer finns det ett stort informationsflöde att hämta ur.
Bland annat går det att söka på Hippo Campus och SLU:s webbsidor.

Första gången publicerad i Hästfolk.se nr 4-2007