Roland och Sarah Thunholm träffades för exakt 40 år sedan.

Det strävsamma paret som kan varenda tävlingsplats

	Just nu är Roland aktuell med Postens nya frimärken. Inget nytt för en som varit med så länge. Förra gången hans bilder blev frimärke var vid Ryttar-VM i Stockholm 1990.

De träffades för exakt 40 år sedan, det strävsamma paret Sarah och Roland Thunholm. Under ett helt liv har de jobbat och levt ihop, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.

   Hon skriver, han plÃ¥tar. Och de har imponerande kunskaper om ridsport, hästar och hästfolk.

 

Sarah och Roland Thunholm har följt dagens stora ryttarstjärnor från barnsben. Och det var hästarna, inte journalistiken, som förde dem samman. Och så Sarahs kloka mamma.

Sarahs pappa var tennistränare på fritiden och självklart skulle dottern redan i unga år invigas i den vita sporten. Från tennisbanan kunde Sarah se Mälarhöjdens ridskola med alla hästarna över fälten. En vacker dag tog Sarahs mamma med sig sin dotter dit. På den vägen är det, det blev inga fler tennislektioner.

Sarah har alltså gått den långa vägen från ridskolan som skötare på en gullig ponny, på den tiden var det barbackaridning på gotlandsruss. Senare började hon hålla ridlektioner och gick utbildningar för att finansiera hästintresset och kunna tävla. Värsta lektionen av alla var sista gruppen på tisdagskvällarna, en av de få vuxengrupperna. Där red en kille som hette Roland och som var fotograf. Hur det nu var så började de fika efter lektionerna, och Roland hade egen bil som Sarah då och då fick låna.

Började frilansa ihop

Det verkar inte ha varit himlastormande från dag ett och det sa inte klick direkt. Sarah var redan förlovad, med en gotlänning. Men den förlovningen fick ett snabbt slut sedan mamma bjudit in Roland till Sarahs studentfest. Fyra år senare blev det bröllop, och 1983 föddes dottern Matilda.

Roland började karriären som skrivande journalist. Sedan läste han också till TV- och radioproducent.

– Alldeles för tekniskt för mig. Tekniken roade mig inte, och jag är egentligen ingen kamerafreak heller. För mig är kameran ett redskap som bara ska fungera, säger Roland.

Han etablerade sig som fotograf med egen studio. När det behövdes modeller kallade han in Sarah. Hon fick t ex sitta i en fåtölj och läsa den nya tidningen Allt om Mat som skulle lanseras. Spännande tycker Sarah, som dessutom fick lite lön och kunde unna sig nya kläder och annan lyx. Hon läste på Tekniska Högskolan för att bli arkitekt.

Roland började frilansa på Aftonbladet. Han fanns också med i kulisserna när Tidningen Ridsport startades. Och såg till att Sarah kom in i bilden.

– Första intervjun kan ha varit med Ulla Håkanson som red hoppning på Ryttarspelen i Stockholm, minns Sarah.

Blev gröna vågare till Sörmland

Sarah blev värvad att sälja prenumerationer för den nya tidningen. Sedan började hon skriva mer och mer, hon var ju ändå på plats. Och så skickades hon och Roland ut för att göra nedslag på olika ridskolor.

Vid det här laget hade Sarah flyttat in i Rolands egen ägandes villa i Älvsjö där han bodde tillsammans med schäfern Anja. Sarah lånade hästar som ingen annan ville rida, den ena mer omöjlig än det andra, och första egna hästen köpte hon för studielånet, fullblodet Olé e Honeymoore.

1975 blev Sarah och Roland gröna vågare och flyttade ut till Västerljung i Sörmland där de arrenderade en liten hästgård. Idag bor Linda Heed där, och ridbanan som familjen Thunholm gjorde finns fortfarande kvar.

Rocklunda i Västerås 1975, Sveriges första internationella hopptävling i modern tid blev en milstolpe för svensk hoppsport, men också för paret Thunholm. Roland fotade, Sarah var funktionär i hindergruppen. Mötet med Lena Högardh, utsänd från Svenska Dagbladet av legendariske chefredaktören Buster von Platen kom att förändra livet för alla tre. Tidningen Ridsport lyckades värva Lena som blev en älskad och välläst krönikör. Hon kom att fostra en hel generation ridsportjournalister. Så även Sarah.

Statsminister tog Ridborgarmärket

Lena och hennes Ola Persson blev mentorer och lärare. De hyrde sommarställe på samma gård som Tunholms, det blev många middagar med journalistsnack till långt in på småtimmarna.

Sarah slutade pÃ¥ KTH och ivrigt pÃ¥hejad av Lena Högardh tog hon jobbet som dÃ¥varande Ridfrämjandets första informationssekreterare. Som bland annat innebar att  skriva och layouta förbundets sex sidor i varje nummer av Tidningen Ridsport. PÃ¥ Ridsportförbundet hade Sarah tre chefer – Hans Ernmark, Jan Fristedt och relativt nyanställde Ulf Rosengren.

– Vi fick statsminister Ola Ullsten att ta Ridborgarmärket. Men hästen kastade av honom och det blev mittuppslag både i Aftonbladet och Expressen, minns Sarah.

Både Sarah och Roland har en gedigen bakgrund i journalistiken i allmänhet och sportjournalistiken i synnerhet. Till skillnad från många ridsportjournalister som genom ett starkt intresse så småningom börjar skriva. Parallellt med ridsporten har Sarah och Roland båda arbetat på sportredaktioner, främst Länstidningen i Södertälje. De har bevakat i stort sett alla idrotter inklusive rugby, mc, rally. Och så förstås fotboll och hockey.

– Fast frididrotten var kanske allra roligast. Vi var på DN-galan när Patrik Sjöberg satte världsrekord, berättar Sarah. Det var före Internets tid, så vi fick åka tillbaka till redaktionen i Södertälje, jag skrev och läste via telefon in texten och bokstavera alla namn. Medan Roland framkallade bilderna.

Mediepulsen allt snabbare

1995 började Roland på Scandpix som idag är Nordens största bildbyrå. På den tiden var ridsportbilder ett vitt fält, det fanns helt enkelt inga bilder. Den som kollar i gamla tidningsklipp får sig ett gott skratt, sådana mossiga bilder skulle vara helt otänkbara idag! Numera finns bilder tillgängliga för alla. Pressen hämtar dagsaktuella bilder genom Scandpix, och den som vill ha en fin bild på sig och sin häst hämtar den via Equipe som Roland nyligen inlett samarbete med.

Fotografyrket at utvecklats högst påtaligt under Rolands år i branschen. Det är en skillnad som natt och dag.

– När jag började skulle filmen framkallas på plats. Så jag medförde resväska med laboratorieutrustning. Sedan gällde det att hitta en toalett eller dusch, framkalla filmen och hänga den på tork över badkaret. Eller om det var riktigt bråttom, torka filmen med hårtork. Sedan skulle bilden scannas in och skickas via telefotosändare, berättar Roland.

– Jag började med digitala kameror på VM i Rom 1998. Bara 2–3 fotografer hade sådana nymodigheter på den tiden.

Idag kan snart sagt vem som helst ta en hyfsad bild. Förr behövde man massor av kunskap, men dagens kameror är fantastiska och väldigt förlåtande, förklarar Roland.

Tempot har drivits upp, det gäller för både fotografer och journalister. Orsaken är nätet, alla sajter på Internet som alla ska vara först med nyheten. Så det gäller att vara extremt stresstålig.

– Scanpix, då är det bråttom, för att inte säga panik. Vi måste ju vara snabbare än konkurrenterna. Händer det något kl 12 så ska bilden vara framme 5–10 över. Förr hade man 5 timmar på sig, minst! Så idag går jag upp på läktaren mellan ekipagen, där står min dator och via den skickar jag iväg bilderna, berättar Roland.

Jobbar när vi andra har ledigt

Sarah och Roland har bevakat ridsport i alla världsdelar utom Afrika. De har varit i USA, Sydamerika, Argentina, Hongkong, Malaysia, Borneo och Sydney. De har varit på alla sommar-OS sedan Barcelona 1992 (fast där var Roland ensam). Och har förstås fantasiska minnen.

– Mästerskap betyder alltid massor av jobb. Men Ryttar-VM med sex grenar är faktiskt ännu värre jobbmässigt än ett OS, säger Sarah. Efter varje mästerskap säger man att detta är sista gången. Och nästa gång är man där igen!

Arbetet har präglat Sarah och Rolands liv. De lever en omvänd vecka jämfört med vanligt folk.

– Måndagar är våra lördagskvällar. Då äter vi ofta något gott. Och så har det varit i massor av år. Helgerna är fullbokade, man vet aldrig riktigt vad som händer. Ofta kommer vi hem sent och då väntar hästar och hundar.

Gullsmedsmora är familjen Thunholms fasta punkt, en liten gård vid en sjö mitt i en Sörmländsk urskog. Här finns lugnet och naturen, här odlar Sarah rosor i massor och här intas frukosten i alla fall sommartid på bryggan. Med morgondopp förstås. Och i augusti är det kräftfiske.

Sarah har tävlat själv och också fött upp hästar. Mest framgångsrik är stoet Cobra e Cortez-Maat som var tvåa i 4-årschampionatet och 3:a både som 5- och 6-åring i Breeders Trophy med Stina Lillje i sadeln.

Många scoop genom åren

Idag är hästverksamheten ett samarbete med dottern Matilda som numera bor i Holland. Stona betäcks och fölen växer upp på Gullsmedsmora. Sedan tar Matilda över för utbildning och försäljning.

Livet har haft sina ups and downs. Och minnena är som sagt många. Båda jobbade den natten när Olof Palme mördades. Roland fotade mordplatsen, och i baksätet låg en sovande Matilda som redan hämtats från sin nattmamma när larmet kom. Sarah avslöjade att Hans Holmér skulle avgå, så Länstidningen var först med den nyheten. Än idag kan hon inte avslöja källan.

En av de roligaste intervjuerna var den med Sven Tumba. Då haglade skämten som spön i backen. Den absolut svåraste var den med en ung flicka som brutit nacken under Hubertusjakten. Läkarna trodde inte att hon någonsin skulle kunna gå igen, ännu mindre rida, men det visste hon inte ännu.

– Då visade Roland gamla takter och vilken mästare han är på att ställa frågor. Jag grät när jag gick därifrån.

Scandinavium 1997 var ett också minnesår. Louise Nathhorst vann Världscupfinalen i dressyr med Walk On Top. Och på mässan blev det stor uppståndelse. Sarah och Roland tillsammans med Elisabeth Bäck från Göteborgs-Posten lyckades avslöja en italienare som sålde preparerade damasker med nubb på insidan. Fast de låg för säkerhets skull lite diskret under disken. Det blev nästan slagsmål. Och så förstås helsidor i kvällspressen.

Tessie Sjösted